Den blodiga historien bakom ditt telefonbatteri

Om barnarbetarna i DR Kongo som gräver efter kobolt

Den 30 december 2019 publicerade DN min insändare om den blodiga historien bakom batterierna i våra tekniska prylar. Under DN Åsikt rubriksattes den som ”Byt inte ut elektronisk utrustning i onödan”.

Uppdatering: Insändaren, som DN inte betalade mig för, är tyvärr nu bakom en betalvägg. Så jag har lagt hela texten här.

Jag vill med min insändare belysa systemiska orättvisor, kanske speciellt när människor som behandlats illa i århundraden fortsätter att bli exploaterade. Det är komplext, och det finns inga enkla lösningar även om min text kan ge ett litet sken av det. Men människor far illa, slavliknande förhållanden råder på många platser, och för att närma oss lösningar måste vi prata om det. En av de som besökt Kongo-Kinshasas gruvor flera gånger är författaren och forskaren Siddharth Kara. Läs gärna mer av honom om du vill gå djupare.

Den blodiga historien bakom ditt telefonbatteri

Frédéric var nio år när han slutade skolan och började arbeta i kobolt-gruvorna i Kongo-Kinshasa. Hans familj hade inte råd med skolavgiften på 50 kronor per månad. År 2016, när han var femton år, arbetade han som tranportör och bar stora 30-kilos säckar med kobolt-rika stenar nerför ett brant berg. Han klarade av 7 rundresor på den 700 meter långa sträckan varje dag och fick för det en dagslön på cirka 7 kronor. Vid ett tillfälle när han gick nerför berget föll han fem meter ner i en tunnel, bröt ryggraden och blev förlamad från bröstkorgen och neråt.

Pojken heter egentligen något annat och hans öde i gruvorna är ett av många som beskrivs i en stämningsansökan som lämnades in i Washington DC förra veckan. Stämningen som lämnades in av International Rights Advocates företräder 14 föräldrar och barn från Demokratiska Republiken Kongo. Företagen Apple, Google, Microsoft, Dell och Tesla anklagas för att väl känna till arbetsförhållandena i landets gruvor, och att medvetet tillåta den exploatering av barn och riskfyllda arbetsförhållanden som varje år leder till hundratals dödsfall, och ännu fler allvarliga olyckor.

Varje smartphone, läsplatta, elektriskt fordon eller annan pryl med ett laddningsbart lithium-batteri kräver kobolt för att kunna laddas upp. Och mer än 60 procent av världens kobolt kommer från Kongo-Kinshasa. En eller flera av dina “smarta” prylar innehåller med stor säkerhet kobolt från Afrikas näst största land. Men även tenn som används för att löda, tantal som används för att lagra elektricitet i kondensatorer, och wolfram som får apparater att vibrera.

För att börja förstå kongolesernas utsatthet får vi backa några hundra år. Kongo-Kinshasa var grogrund för slavhandel och det beräknas att under 1500 till 1800-talet bortrövades flera miljoner slavar runt Kongobäckenet, världens näst största regnskogsområde som breder ut sig i ett brett bälte längs med Kongofloden.

När slavhandeln blev olaglig fick man inte många års andrum. Kung Leopold II av Belgien intog 1870 Kongodeltat och tvingade lokalbefolkningen till slavarbete inom landet, för att utvinna naturtillgångarna elfenben och gummi. Byar som inte vek sig för honom förstördes och arbetare som protesterade straffades med amputering eller avrättning.

När de till slut nådde självständighet från Belgien 1959, fick befolkningen länge genomlida några av de mest korrupta ledarna, för att senare drabbas av konflikter och flyktingvågar från gränsande Rwanda, i följderna av det som kallas “Afrikas första världskrig” och har krävt sex miljoner människoliv.

Exploateringen av de oerhört fattiga och maktlösa kongoleserna och deras naturtillgångar fortsätter nu in på 2000-talet när teknik-företagen har ett enormt behov av kobolt för att produkterna de tjänar pengar på ska kunna leva vidare. Och för att du och jag ska kunna bära runt Internet i fickan. Människorättsorganisationen Free the Slaves vittnar om fortsatt slaveri inom gruvindustrin i östra Kongo-Kinshasa.

Stämningen pekar på hur teknikföretagen är uppenbart medvetna om missförhållandena, vilket exemplifieras med de människorätts-program som företagen finansierar. Dessa är ofta fokuserade på att möjliggöra visselblåsar-mekanismer så att människor “anonymt kan rapportera oegentligheter på sitt lokala språk så att anklagelser om misskötsel kan synliggöras och rapporteras”. Men funkar det? Stämningen menar att det är världsfrånvänt att förlita sig på visselblåsare med tanke på att den kongolesiska befolkningen är en av de mest förtryckta i världen.

Apple och andra företag hänvisar till att desperat fattiga, alltmer utsatta människor som i stort saknar läs- och skrivförmåga, ska lista ut Apples verktyg för klagomål och rapportera överträdelser i leveranskedjan. Människor som säkert inte har råd med persondatorer eller iPhones och inte har internet eller mobil-åtkomst för att kommunicera med världen utanför, inom kontexten av av en våldsam regim som inte tolererar avvikande åsikter och en oreglerad industri som utan konsekvenser kan bestraffa visselblåsare. (min översättning)

Även om denna stämningsansökan kanske inte når hela vägen — det är känt att Tesla får sin kobolt från Filippinerna — så är det bortom alla rimliga tvivel att tiotusentals djupt fattiga människor lider svårt av världens behov av mobil teknik och batterier. Bara att komma i kontakt med kobolt under långa perioder kan vara cancerframkallande och påverka hjärta och lungor.

Jag vill också vara tydlig: Om du till exempel arbetar med att bygga appar, så är du beroende av kobolt för att dessa ska fungera. För att – med en app – uträtta dina bankärenden, deklarera och betala parkering behöver du använda en pryl som med stor sannolikhet innehåller kobolt eller andra så kallade konfliktmineraler från Kongo-Kinshasa.

Vi bär alla en del av ansvaret.

I väntan på att teknikföretagen ställer tydligare krav och följer upp med sina leverantörer, och att såväl lokala som internationella regelverk bidrar till bättre skydd, kan du som individ redan nu:

• Använda prylarna längre innan du byter ut dem
• Lämna in teknisk utrustning för återvinning och återanvändning
• Hjälpa till att skapa medvetenhet om de som far illa
• Ställa dig bakom kravet på ett större och mer kraftfullt ansvarstagande hos världens rikaste teknikföretag

Välfärd kostar. Men när du själv primärt gynnas och slipper vara den person som betalar den högsta kostnaden, är det alltför lätt att glömma att stå upp för de människor som betalar mest.

Per Axbom är född i Liberia, uppvuxen i Tanzania och författare till handboken Digital omtanke.

Snabba fakta

  • Mer än 60% av världens kobolt kommer från Demokratiska Republiken Kongo, som i Sverige ofta kallas Kongo-Kinshasa.
  • Det uppskattas att ungefär 35,000 barn arbetar i gruvor i DR Kongo för att extrahera kobolt
  • Ungefär 20% av kobolt i DR Kongo kommer från småskaliga, oreglerade gruvor där barn arbetar
  • Ungefär 60% av vikten av ditt telefonbatteri är kobolt.
  • Beroende av energidensitet, så står kobolt för 6-12% av vikten av batteriet i en elbil

Länklista

Diagram över var råmaterialet till en smartphone kommer från

Smartphone components diagram world map

Per Axbom

Per Axbom

@axbom

Per Axbom är kommunikationsvetaren som föddes i Liberia. I 20 år har han utbildat den digitala yrkeskåren och hjälpt organisationer med digital användbarhet och tillgänglighet. Per gör teknik trygg och omtänksam genom reflektivt resonerande, hänsynstagande design, coaching och utbildning. Du kan höra hans röst på UX Podcast.

Digital omtanke bokomslag Pers nya handbok om etik i teknikbranschen, Digital omtanke, finns att köpa hos Bokus. Den engelska upplagan finns även i Kindle-format hos Amazon.

Anlita Per för föreläsning, workshop eller coachning.

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments