Integration är inte att "dom" ska bli som "vi"

Integration är inte att "dom" ska bli som "vi"

I debattartiklar, uttalanden och i många privata samtal som berör hur invandrare så snart som möjligt ska “bli en del av det svenska samhället” låter det ofta som att det är assimilation, snarare än integration, som avses. Man vill i princip att de som kommer till Sverige ska överge sin egen kultur för att på så sätt eliminera kulturskillnaderna. De ska anpassa sig till det som är Sverige. Problemet med det synsättet är förstås att människor med annat etniskt ursprung än det svenska redan är en del av det som är Sverige.

I folkmun pratar man om vikten av att lära sig svenska, om att komma in i arbetslivet (och bli “lönsam”) eller om att följa svenska traditioner. Är det detta som är integration?

Jämför med begreppet europeisk integration. I europeiska sammanhang pratar man om europeisk integration inom ramen för Europeiska unionen som en beskrivning av ländernas politiska, ekonomiska och kulturella närmande gentemot varandra. Nyckelbegreppet här är närmande gentemot varandra. Det handlar inte om att någon part måste närma sig den andra mer.

Europeisk integration innebär förstås inte att Frankrike ska överge 14 juli och bli en del av det svenska samhället. Det handlar om att vi alla ska lära oss om varandra, bidra med våra förmågor och själva ta till oss av – och få glädje av – vad andra har att bidra med.

I flera texter läser jag hur man lägger över ansvaret helt på den nyanlände genom att fråga hur invandrare ska kunna “integrera sig”. Man har då förstås helt missuppfattat innebörden av ordet som innebär att man tar delar och kombinerar dem till en helhet.

Orden "Bättre tillsammans" mot en bakgrund med lego-brickor.

Integration i Sverige handlar inte om att de som kommer nyanlända till Sverige ska glömma vem de är och formas in i Det Svenska Samhället, som om Det Svenska Samhället ens vore ett tydligt definierat ögonblick i tiden. Det handlar om att det svenska samhället är i ständig utveckling och att nyanlända människor berikar det genom att utöka våra förmågor, främja vår nyfikenhet och bryta ner fördomar. Tillsammans blir vi en ny helhet.

Integration är inte att “dom” ska bli som “vi”. Det är en process där vi alla blir något mer än vi var förut.

Våra högtider, lekarna på skolgården, vår jargong och slanguttryck, vår syn på entreprenörskap och familjen, på att bli gammal – allt påverkas och utvecklas hela tiden. Nya ögon hjälper oss att ifrågasätta, att förnya och säkerställer att vi inte blir stillastående.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttrycker det bra: “Att integreras i ett samhälle innebär inte, att man för att bli accepterad ska ge upp sin kulturella särart, sitt ursprung eller sitt sätt att vara.”

Integration händer förstås oavsett vi vill eller inte. Det är en naturkraft. Det enda sättet man kan vara bra på det är att inte försöka hejda det, utan i stället följa med på resan och anta sin egen roll som en pusselbit. En ständigt pågående integration är ett självklart tillstånd i vår gemensamma värld och jag strävar personligen alltid efter att vara nyfiken på vad jag kan lära mig av andra.

Att integrationen fungerar dåligt när det gäller personer med annat etniskt ursprung än den svenska , som en majoritet av svenskarna anser,  beror på vilka förväntningar man har på vad integration ska leda till och hur snabbt man når dessa förväntningar. Men tro inte att det finns ett “nu är det färdigt”-läge.

Centralt för framgången är snarast hur duktiga vi själva är på att vara delar i integrationen – ja det som är hela poängen med begreppet – i stället för vara passiva kritiker som sinkar den.

Säkrast för oss alla är att hålla oss i rörelse: Integration pågår. Det gäller att se upp för fallande fördomar.


Vill du lära dig mer och uppleva integration ännu närmare? Prova Nya Kompisbyrån.


Kommentera