Jag minns helvetet på jorden

retro-wall-switch

För 20 år sedan utsattes tre av min elevhemskamrater för ett grovt övergrepp. På natten överraskades de av äldre elever som höll fast dem i deras sängar och rakade av deras könshår.

Att man gått på internatskolan i Sigtuna är inte alltid information man erbjuder. Fördomarna låter sällan vänta på sig. Ibland är de berättigade.

Jag har blivit intervjuad av Agnes Hellström  inför hennes kommande bok om Sveriges internatskolor. Att allt inte står rätt till får väl anses vara bekräftat om och om igen. Det som skrämmer mig är bristen på ansvarstagande hos de vuxna, närmast ett förnekande som hakat upp sig. Oavsett det är lärare, ledning, husföräldrar eller de vuxna som lämnat sina barn att bo där.

Milgram-experimentet

En av de mest kända studierna i människors vilja att följa instruktioner från en auktoritet trots att det går rakt emot deras eget samvete utfördes av Stanley Milgram på 60-talet.

I Milgrams lydnadsexperiment antar en manlig försöksperson rollen som lärare, och ska ställa frågor till en annan man som som utger sig för att vara en frivillig ”elev”. I själva verket är eleven en skådespelare. Eleven sitter i ett intilliggande rum och när han svarar fel på givna frågor skall försökspersonen (”Läraren”) med ett knapptryck ge honom en elstöt som hela tiden ökar i styrka för varje fel svar.

Trots att eleven skriker allt högre av smärta (det är förinspelade skrik för de olika nivåerna av elstötar, upp till 450 volt) fortsätter försökspersonen att utfärda elstötar på uppmaning av forskaren, samtliga förbi 300-voltsnivån.

Experimentet visade med oroväckande tydlighet hur långt vanliga människor kan pressa sig själva till att skada en annan människa för att göra en auktoritet till lags.

Den stress som försökspersonerna upplevde ledde till nya etiska riktlinjer för forskning, och ett likadant experiment skulle inte få utföras.

I stället utförs det i verkligheten, om och om igen.

Så lätt att förneka

Jag förvånade mig själv i många år med att försvara mycket av det skadliga beteendet som ägde rum på Sigtunaskolan. Att pennalism förekom var nästan förväntat, sedan självklart, till sist uppfattade man det som motiverat. Det är enda sättet för skolan att funka – ingen utanför kan förstå, intalade man sig själv så länge att det blev en sanning.

För om det var fel, då skulle ju alla som deltog vara onda, och det var de ju inte, eller?

Gymnasieåren är några av de ungdomsår då vi människor är som mest mottagliga för intryck, då vi försöker få rätsida på oss själva och vår omvärld. Tänk vilka skador det kan göra att utföra aktiviteter där hjärnan bara skriker ”det här är fel!” och trots det fortsätta. Lägg sedan till att ingen vuxen går in och talar om att det faktiskt var fel. En indirekt välsignelse.

Ett halvår senare uppdagades det i medierna vad som hade hänt på mitt elevhem. Nyhetsprogrammet Aktuellt talade om Sigtunaskolan som ”Helvetet på jorden”. Förövarna blev relegerade. Eftersom alla på skolan redan kände till episoden (och många kände till förövarnas identitet) var den omedelbara känslan att relegeringen var en följd av medias avslöjande, inte av handlingen i sig.

Inför att jag blev intervjuad om Sigtuna rotade jag igenom sådant jag skrev för snart 20 år sedan… det var mycket skönlitterärt och en hel del prosa. Jag är tacksam för att jag alltid har skrivit mycket; det är lärorikt att lära känna sitt yngre jag. Det här är ett av de alster jag valt att dela med mig av…

CALLE BLEV MAN.

När Calle var pojk så lämnades han
på ett internat för pojkar där han skulle bli man,
och första natten under okänd filt
huttrade Calle i skälvaskakan
och när tomma väggar blängde vilt
föll en tår ner på vita lakan.

Calle fick invigas i pojkarnas hus
med ett litet, oskyldigt pojkstrecksbus.
Med endast en blöja på kroppen så blek
fick han springa iväg i kvällsskolens sken
och på cyklar bredvid, de svor och de skrek,
och de sköt med ärtor på hans onda ben.

Calle tvingade bak all gråt
när skräcken kom och blöjan rann våt.
Han fortsatte springa när han fick håll
och när blöjan skavde små blödande sår.
När ärtorna brände som sveddande skåll
sprang Calle trött men utan en tår.

När Calle föll knockad i kippande flämt
och de äldre var nöjda med husets skämt
fylldes en hink som en dopfuntsdusch
och man befallde blöjan släppas loss
och naken och halvdöd i kylans rusch
fick Calle höra ”Grattis! Du är en av oss.”

När Calle var pojk så lämnades han
på ett internat för pojkar där han till slut blev man.

————

 

0 0 vote
Article Rating
Per Axbom

Per Axbom

@axbom

Per Axbom är kommunikationsvetaren som föddes i Liberia. I 20 år har han utbildat den digitala yrkeskåren och hjälpt organisationer med digital användbarhet och tillgänglighet. Per gör teknik trygg och omtänksam genom reflektivt resonerande, hänsynstagande design, coaching och utbildning. Du kan höra hans röst på UX Podcast.

Digital omtanke bokomslag Pers nya handbok om etik i teknikbranschen, Digital omtanke, finns att köpa hos Bokus. Den engelska upplagan finns även i Kindle-format hos Amazon.

Anlita Per för föreläsning, workshop eller coachning.

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

7 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
7 years ago

Per, vad kan jag säga till dig som fått vara med om något liknande, lämnad dit av några du litade på… Sviken av jämnåriga och vuxna. Tufft. Livet i denna värld är verkligen inte enkelt. Jag kan säga att det är en otrolig förmån att ha fått träffa dig, ta del av dina tankar, ditt inkluderande sätt och dina inspirerande ord och konstruktiva kritik till alla som ställer en fråga. Jag kan säga att jag ser dig som en människa med stort hjärta och sköna ambitioner. Tack för att du delar med dig och berättar och skriver om sådant som… Read more »

7 years ago

Det ryser i hela mig när jag läser dina ord. Och så funderar jag på hur jag själv skulle reagera och undrar om jag skulle orka stå emot i situationer som den i Milgrams avslöjande experiment. Det finns alldeles säkert situationer i vardagen där man går med på saker utan att reflektera och på så sätt skadar andra, utan att vara medveten om att man faktiskt gör det. Förhoppningsvis inte lika fruktansvärt som det som uppdagats på t.ex. Sigtunaskolan och Lundbergs. Grupptryck och auktoritetstro är förödande.

Jag minns helvetet på jorden: För 20 år sedan utsattes tre av min elevhemskamrater för ett… http://t.co/bRaF6UFTxg

Per Ringsäter
7 years ago

Du vände och vred och var vred och vän med orden redan på den tiden, Pelle.

Simon
7 years ago

Kan hålla med om att det tog ett par år (alldeles för många) att få en normal syn på det hela. Jag hade hemreselov den helgen, men kommer ihåg stämningen som var när jag kom tillbaka. Precis som du skriver var det allmänt känt vad som hänt, men det dröjde ett halvår innan dom blev relegerade. Det handlade inte om att göra/inte göra saker utan om att inte åka fast. Kunde du neka dig ur något som du gjort slapp man konsekvensen vilket premierade att ljuga. Skolan spelade samma spel genom att agera först när dom åkte fast.

Carin Olofson
7 years ago

Äntligen får jag en lite större förståelse för alla de som gör det obegripliga, t.ex i apartheids Sydafrika. Där är det regel med liknande initieringriter.
De flesta klarar väl inte att hantera upplevelsen och stänger ned empatin och identifierar med plågoandarna.
Du är en förebild Pelle – du har använt dina erfarenheter till att förstå och nu att dela med dig.
Jag önskar ändå att du sluppit, du skulle säkert blivit en underbar man ändå…

7 years ago

Tycker ni kan läsa om hur ”minns helvetet på jorden” http://t.co/aogctHsIvL
Läs sen fler studier om grupptryck och auktoriteter.

7
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x