Sensorisk överbelastning

Apropå kepsdebatten som inte i första hand handlar om keps.

Debatten handlar primärt om barn som har svårt att koncentrera sig på grund av sensorisk överbelastning. Kepsen är en ofta använd och rekommenderad lösning på det problemet, som kan implementeras omgående, och jag ser inte någon kritiker föreslå vare sig bättre eller mer kostnadseffektiva lösningar.

Om du är strikt emot keps i skolan så bör du rimligen föreslå ett bättre alternativ för hur barnen ska hantera denna sensoriska överbelastning. Att propagera för kepsförbud – utan att prata om en alternativ lösning – har inget värde i en debatt som handlar om situationen för sårbara och känsliga barn som behöver verktyg och stöd för att klara sig genom en skoldag.

Om du inte vill tro att sensorisk överkänslighet är något som människor lider av kan jag inte hjälpa dig, men om du är villig att lära dig mer finns information och forskning att ta del av. Att det var relativt lätt för hörselkåpor att bli accepterade som hjälpmedel i skolan visar trots allt att det finns vissa insikter om problembilden.

Introverta människor, personer med autism och personer med sensorisk överkänslighet (som Sensory Processing Disorder) har svårare än andra att undvika överstimulering. Sensorisk överbelastning kan drabba alla fem sinnen i olika grad: syn, hörsel, lukt, smak och känsel. I vissa fall kan det gå så långt att störningarna gör fysiskt ont. När vi pratar keps som hjälpmedel är det förstås främst visuella intryck vi pratar om men även auditiva störningar kan upplevas som lättare att ”blockera” om man har kepsen som stöd.

Länkar för att lära sig mer

Filmer för att förstå mer

Simuleringar som ger en förståelse för sensorisk överbelastning:

Sensory Overload

Sensory Overload Simulation – What is it like to be extremely sensitive in daily situations?

Bakgrund

Debatten är inte ny, men blossade upp på nytt med anledning av denna artikel, Beteendevetare: ”Kepsförbud är diskriminering”, som också diskuterades på SVT:s Facebook-sida.

Så här skrev jag själv på Facebook med hänvisning till denna sida:

Den som intresserar sig för skolvärlden vet att debatten om kepsförbud rasat idag. Jag blir på riktigt bekymrad över att så många människor med makt återigen väljer att förminska debatten till om tingesten (kepsen) ska få finnas i klassrummet eller inte, i stället för att prata om människorna. Den egentliga problembilden handlar om barn som far illa och som måste få stöd för att få en chans att prestera i skolan. Det handlar om barns mänskliga rättigheter, inte om individers kärlek till ritualer kring ett föremål.

För den som trots allt är villig att förstå problemet och inte bara vill haka upp sig på huvudbonaden så skrev jag några ord och sammanställde en länklista. Dessutom finns två filmer som hjälper till att illustrera och öka förståelsen för sensorisk överkänslighet, som är det våra ledare, makthavare, och politiska kandidater egentligen borde diskutera. Vad omtumlande det vore om de ville sätta sig in i sakfrågan framför att plocka billiga politiska poäng.

Länk till inlägget.

Vidare reflektioner

Kommentar på Facebook: Jag tror att de höga tonerna i debatten beror på att vi ser olika personer framför oss. Vissa ser killen med keps som sitter längst bak i klassrummet och brölar och använder kepsen för att distansera sig från läraren. Andra ser barnet med behov som har det svårt. De bilderna har svårt att mötas.

Mitt svar:

Angående att de två bilderna har svårt att mötas håller jag med, men min uppenbart enfaldiga förhoppning är hela tiden att de som sitter på ledande positioner i samhället ska vara mer intresserade av att utforska hela problembilden och inte bara avfärda den för att vissa ord inte hänger ihop med deras världsbild.

Det är därför jag menar att fler måste se att debatten inte primärt handlar om kepsen, utan om barn som behöver hjälp. Det kanske absolut finns andra vägar än enbart kepsen och jag skulle vilja att fler debattörer kan uppfatta det.

Att det finns barn, oavsett om de fått en diagnos eller inte, som behöver det stöd som kepsen ger borde vara självklart vid det här laget. Om fler bara kunde komma överens om den enkla saken så kan vi gå vidare och diskutera bästa vägen framåt för att hjälpa barnen, där kepsen är ett av förhoppningsvis många olika verktyg. Men vi kommer sällan över tröskeln till en nyanserad debatt där vi utgår från en tydlig problembild… och där befarar jag en föraning om hela den här valrörelsen: korta klämkäcka exklamationer, några hundra lajks och så lite ryggdunk på det. Sedan vidare till nästa fråga. Tyvärr kommer det nog räcka för att vinna röster.

Kommentar på Facebook: När jag gick i plugget hamnade [barn med särskilda behov] i OBS-klass. Min årskull hade ungefär 5-6 stycken som stuvades ihop i en liten klass med två speciallärare. Jag kan inte uttala mig om hur det faktiskt gick till i deras klassrum, men nog handlade det om att man i viss mån hanterade deras särskilda behov genom att erbjuda dem en betydligt högre lärartäthet.

Mitt svar:

Den tydligaste signalen för mig i det du berättar om OBS-klass är att de fick lära sig från början att de inte dög som de var, och inte klarade av skolan som alla andra barn. Säkert gjordes mycket bra för barnen, men precis som du skriver så blir ju kontentan att de blir ihågkomna som ”barnen i OBS-klass”. Min strävan när jag jobbar med tillgänglighet och inkluderande design är just att så många som möjligt ska kunna delta i samhället på så lika villkor som möjligt, utifrån sina egna förutsättningar. Om det finns tecken på kostnadseffektiva lösningar för att fler ska klara sig utan att behöva slussas via åtskilda spår så känns det självklart för mig att våga prova dem.

Jag kanske är naiv eller ses som alltför hoppfull i vissa avseenden men har sett så många exempel på människor som döms ut som ”mindre vetande” eller ”mindre kapabla” men ändå kan klara sig lika bra som, eller bättre än, andra med mer accepterade fysiska och sensoriska förutsättningar. Det finns så mycket för alla att lära av varandra att jag vill komma så långt det bara går från uppdelnings-tänket. Jag förstår dock att det givetvis kommer fortsätta behövas som komplement.

I maj ska jag föreläsa på samma scen som en dövblind kvinna, som råkar vara expert på assisterande teknik. När jag nämner henne så är det många som undrar hur hon kan använda Internet, eller bli intervjuad på radio. Det är den nyfikenheten jag vill åt när jag diskuterar med beslutsfattare, eftersom det öppnar dörrar till nya insikter. Tyvärr vet jag att det också finns många som väljer att inte vara nyfikna, utan utgår ifrån att dövblindhet innebär att man inte kan delta på samma villkor, eller ens vara lika smart.

Jag vill också till exempel att fler människor med neuropsykiatriska funktionsvariationer ska ta sig ut i arbetslivet. Då behöver arbetsgivare bli mer inkluderande. Och så här är det: Barnen i skolan är morgondagens arbetsgivare. Ju mindre konstiga och annorlunda de tycker andra är, desto mer kommer de vara benägna att anställa människor som inte nödvändigtvis påminner om dem själva. Så vi behöver riva upp kulturellt förankrade etikettsregler när vi förstår att de i praktiken innebär att murar skapas mellan människor.

Kommentar via e-post:

Hej!

Jag ramlade över ditt offentliga inlägg angående kepsförbud.

I en av kommentarerna undrade du över hur icke-kepsanvändare skärmar av sig, till exempel att tjejer kanske använder sitt långa hår. Spot on!! Ville jag ropa där.

Jag är 41 år, blev ADHD-diagnostiserad vid cirka 30 års ålder, och gick i lågstadiet på 80-talet. I min dåvarande ålder hade man antingen långt hår eller kort hår med sån där tiny supersmal men så lång som möjligt, ”råttsvans” där bak. Lång lugg hörde inte till looken, men jag odlade min näslånga lugg trots det, endast för att kunna gömma mig bakom. Då var jag 7-8 år och hade redan skapat mig ”coping”-sätt.

Jag har såklart barn med diagnoser (ärftligheten) och den äldste bodde varje skolminut i en alldeles jätteförstor stickad mössa i klasserna 2-4, för att kunna dra ned den över ögonen och sidsynfältet, lärarna lät honom. Nu i femte klass har han ALLTID keps och huva från huvtröja på sig.

Den yngste som går i ettan blev ombedd (!) av fröken att ta med sig en keps att ha i klassrummet för att han störs så väldigt av solen och persiennerna räcker inte till.

Jag är SÅ glad för att detta uppmärksammas och diskuteras nu.

Fler tips?

Vill du att jag kompletterar mina länkar med fler resurser eller initiativ, tipsa mig gärna på sensorisk@axbom.se.


Per Axbom är kommunikationsvetare och driver eget företag som coach och designer. Han är förespråkare för ansvarsfull innovation och föreläser internationellt om att skapa etiska, hållbara och inkluderande digitala lösningar. Per har två barn i grundskolans övre del och identifierar sig som introvert. Han välkomnar en värld som lyssnar och tar hänsyn till fler människors olikheter och behov.

Per Axbom

Per Axbom

@axbom

Per Axbom är kommunikationsvetaren som föddes i Liberia. I 20 år har han utbildat den digitala yrkeskåren och hjälpt organisationer med digital användbarhet och tillgänglighet. Per gör teknik trygg och omtänksam genom reflektivt resonerande, hänsynstagande design, coaching och utbildning. Du kan höra hans röst på UX Podcast.

Digital omtanke bokomslag Pers nya handbok om etik i teknikbranschen, Digital omtanke, finns att köpa hos Bokus. Den engelska upplagan finns även i Kindle-format hos Amazon.

Boka tid med Axbom

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Prenumerera  
Meddela om