Nedskrivet i februari 2005

Vår första graviditet slutade i missfall. Vår andra graviditet resulterade i en underbar son. Vår tredje graviditet fick vi avbryta på grund av ett allvarligt kromosomfel. Just nu befinner vi oss i vår fjärde graviditet. Den här historien, som jag nu har samlat kraft att skriva, handlar om den tredje.

En tisdag i februari när jag nattar vår son börjar plötsligt tårarna rinna och jag förstår först inte varför. Efter en stund kommer dock insikten och jag häpnar över hur kroppen själv kan minnas sorg och själv, som tidvatten, skölja tillbaka känslorna. Ett år innan födde vi ett dött foster, ett barn som vi aldrig fick lära känna. Min kropp har inte sörjt klart – och jag vet inte om den kan det.

Den första tisdagen: Något är fel

Jag minns den första tisdagen som en solig dag – tillsammans gick S och jag till mödravården på Södermalm. Vi skulle få göra ett tidigt ultraljud i vecka 12 och “bara höra att allt är ok med fostret”. Våra händer kramade lättat och känslosamt varandra när vi såg hjärtat slå och den lilla varelsen sparka med benen; men ganska snart kramade händerna allt mer trevande. Att barnmorskan satt tyst och ideligen bytte vinkel för att få se huvudet kändes oroande.

Vätska i huvudet

Hon ville inte komma med ett utlåtande men ville att vi skulle låta en specialist titta på fostret. Hon såg det som att det var lite mycket vätska i huvudet men ville själv inte dra några slutsatser av det. I stället för att åka tillbaka till våra respektive jobb åkte vi direkt hem och satt tysta och handlingsförlamade. Vi hämtade vår förstfödde på dagis och han tog udden av vår oro genom att vara sitt vanliga, härliga jag: en charmig 2-åring fylld till bredden med skrattanfall.

Men en vecka skulle gå innan vi ens fick träffa läkare.

Min kropp säger ifrån

Samma kväll åkte jag ambulans till Karolinska Sjukhuset. Mina gallstenar som skulle plockas ut några månader senare hade gjort sig påminda. Med morfin i kroppen blev jag hemskickad efter någon timme på sjukhuset. En tid bokades för mig att träffa en doktor på S:t Görans på fredagen.

Dagarna flöt långsamt långsamt. S var hemma. Jag jobbade, förträngde, och på torsdagkvällen fick jag ett anfall igen. Jag tog mig själv till S:t Görans och promenerade in på akuten, trött på att bli hemskickad från KS. Jag fick smärtstillande igen men eftersom jag skulle till doktorn dagen efter var det inte tal om att stanna kvar. På natten fick jag så ont att jag inte fick kraft att skrika. I efterhand förstår jag att det var stenarna som letade sig ut ur gallan och in i gallgångarna. På morgonen var jag gul som en mango; efter möte med doktorn blev jag inlagd.

Min kropp hade sagt ifrån; hade jag inte oroats så över barnet tror jag inte att min sjukdomsbild sett likadan ut. Tack och lov att min frus föräldrar finns nära och kunde hjälpa henne. Jag var fast i en sjukhussäng, fick varken äta eller dricka, maktlös och uppgiven. Apatisk låg jag och tittade på DVD-filmer på en bärbar dator; mat genom en nål i handen.

Den andra tisdagen: Inte livsdugligt

Fortfarande oopererad fick jag permission från S:t Görans för att ta mig till KS där ultraljud skulle göras. Med smärtstillande piller i jackfickan och något orkeslös efter att ha levt på dropp i fyra dagar gick vi in på kvinnokliniken på tisdagen för att få utlåtandet. Två läkare och närapå en timmes undersökning senare hörde vi orden “inte livsdugligt”. Det hjälpte oss att fatta det beslut som vi aldrig ville fatta.

Efter att ha väntat sju dagar på beskedet fick vi nu höra att vi skulle vänta en vecka till: återigen bokades en tisdag in. Jag kommer aldrig förstå hur det känns att ha ett levande foster i magen som man vet inte ska få leva. Att behöva ha det nu i en vecka till, efter den första veckans oro, är ofattbar tortyr. Jag åker tillbaka till min sjukhussäng; min älskade fru och vår son sover hos hennes föräldrar.

Min operation

Kvällen efter opereras jag. Jag rullas ner till en dunkel sal, placeras mellan två gardiner och får ligga en stund för mig själv; det är skymning någonstans därute och jag gräver ner mig i ödesmättade funderingar, känner mig fruktansvärt liten, fruktansvärt ensam. Här finns ingen som håller min hand eller pratar med mig – och jag finns inte på plats där jag borde, för att hålla min älskades hand. Vad kommer hända? Kommer jag vakna upp? Den ensamma stunden innan operation är svart och hopplös. Plötsligt rullar jag in i en ljus sal med bländande apparater i rostfritt stål, hälsar på en hop med människor som hälsar mig välkommen bakom sina masker… – hej det är jag som är narkosläkaren – har du blivit sövd förut – jag kommer ta hand om dig – snart sover du… sedan mörkt igen.

På fredagen är jag hemma, en galla och några kilo lättare, orörlig och lite äcklad över stygnen på min mage; men oerhört tacksam över att få vara hos min familj igen. Snart är det söndag och S ska få piller som tar fostrets liv.

Familjekramen

Jag kommer aldrig glömma sonens ord dagen efter jag kom hem från sjukhuset: “Mamma har ont i magen”, paus, “Pappa har ont i magen”… paus… “Kramas”. Lite över två år gammal hade han tolkat oss och förstått att vi behövde tröst, förstod att kramar hjälper. Sedan dess har familjekramen blivit en tradition; “Familjekram!” ropas och vi ställer oss genast i klunga.

Sonens roll i detta, och hur det har påverkat honom, är svår att ta in, men helt klart förstod han mer än vi kan ana. Han tyckte inte om att besöka mig på sjukhuset och var sur över att jag var kvar där när han skulle gå. Hans morföräldrar berättar att han mycket väl förstod att S var på sjukhuset när han var ensam hos dem, trots att de inte hade sagt det. Innan detta ägde rum kunde han somna på egen hand i sin säng – men se’n dess har han, hemma, inte somnat själv ännu idag.

Livet släcks

“Är ni säkra på att ni vill det här?” kommer frågan som sjuksköterskan måste ställa när vi är på KS på söndagen. Vad ska vi svara på det? Nej, vi vill inte det här men vill inte heller förlänga lidandet hos oss och det barn som troligen inte ens överlever graviditeten. Hur väger man två oviljor mot varandra? Ingen som vet. S sväljer och fostret kan nu somna in. Vi åker hem, håller varandra i handen och väntar vemodigt på den tredje tisdagen.

Den tredje tisdagen: förlossningen

Jag var tidigare inte medveten om att en abort i fjortonde veckan är en förlossning. S blir tidigt på tisdagmorgonen igångsatt på nästan samma sätt som hon blev igångsatt när vid hennes första förlossning. Udrivningsarbetet, och vår väntan, börjar. Jag sitter i en fåtölj och vi tittar lite på TV, läser och jag ligger en stund bredvid henne. Till lunch går jag ut för att värma en pizza i pentryt; det hörs barnskrik från något rum, det känns olustigt och jag hoppas S inte hör.

När jag kommer tillbaka till rummet sitter S på toaletten. Hon tror att barnet har kommit men vågar inte titta. Vi kallar på sjuksköterska. Ja, barnet – eller fostret som det medicinskt fortfarande är – har kommit nu. Ingen av oss vågar titta. Det blir utburet. Förlossningen är inte klar. Moderkakan måste ut. Vi fortsätter vänta. Till slut blir S kvar över natten för operation, en skrapning. Vi tycker båda att det känns bra att hon blir kvar över natten – att komma in och åka hem samma dag känns inte som att upplevelsen får samma tyngd, samma erkännande, som vi tycker den bör få. Det är något av större mått som drabbat oss.

Vi säger adjö till vårt barn

Jag hämtar S på onsdagmorgonen. Innan hon lämnar sjukhuset har vi valt att titta på barnet. På ett bord i ett rum i sjukhus ligger ett foster, det som skulle ha blivit vårt barn. Men det är också vårt barn. I sidoläge, som om sovande, ligger den pojke eller flicka som vi inte fick känna. Jag räknar tår och fingrar – allt finns där liksom klart och behöver bara växa till sig lite. Tittar på ansiktet – som en liten alien med slutna ögon. Jag är så glad att vi fick se. Jag älskar dig mitt barn och sörjer att jag inte fick uppleva ditt leende.

Jag tror att min kropp kan slappna av nu.

—-

Tillägg i februari 2006: Den 17 april 2005 föddes vårt andra barn, efter vår fjärde graviditet. Han är en underbar liten pigg och glad kille som följer sin storebror vart han går. Det är svårt att föreställa sig ett liv utan honom. Vi har också fått agera stöd åt vänner som drabbats av liknande omständigheter. Kanske händer allt av en anledning? Diagnosen vårt foster fick var Trisomi 18, även känt som Edwards syndrom. Vi har fått två friska barn och är oerhört lyckligt lottade – många människor får aldrig uppleva den glädjen.