William Chester Minor. Skulle du lita på ett Wikipedia-inlägg av denne man?

En oerhört värdefull bidragsgivare till Oxford English Dictionary var William Chester Minor som i över 30 års tid arbetade med ordboken; han läste, citerade, definierade och brevväxlade med huvudredaktören James Murray om utmaningarna i lexikografin. Först 1896 när redaktör Murray på eget bevåg sökte upp Minor efter 20 års vänskap blev han varse att Minor var långvarig patient på Broadmoors asyl för sinnessjuka förbrytare.

Arbetet med Oxford English Dictionary påbörjades 1857 och tog 70 år att fullborda med bidrag från tiotusentals vetenskapsmän och amatörer. Det var unikt i sitt arbetssätt: man skulle läsa igenom hela den engelskspråkiga litteraturen, kartlägga varenda ord, exemplifiera med citat och bland annat utröna när ordet först började användas och när/om det slutade användas.

För att åstadkomma detta föreslogs något helt nytt och svårsmält för den tiden: man skulle värva en enorm stab med troligen hundratals oavlönade privatforskare som arbetade frivilligt. Det blev sedermera, som sagt, tiotusentals.

Känns det igen?

Klassisk debatt om gratis innehåll på internet missar målet

Nyligen blossade en liten debatt ånyo upp om tillförlitligheten i verk som Wikipedia. Om vem som helst får bidra, hur kan vi då lita på innehållet? Det började med en Expressen-artikel av Adam Svanell som leker lite ovetenskapligt med att lägga in en felaktig artikel om sig själv för att se om någon ändrar den, kommenterad av Lennart Guldbrandsson från Wikimedia Sverige som citeras i artikeln och tycker den innehåller felaktigheter, som en semesteråtervänd Adam Svanell svarar på i sin blogg. En del av debatten hamnade också i Jardenbergs kommentarer och signaturen Magnus tillför en hel del matnyttigt hos Mattias Boström.

Diskursen är vanlig på nätet: mellan å ena sidan skeptikerna till att informationen kan vara tillförlitlig om den är öppen för alla att ändra (även galningar) och å andra sidan de som lever i den nya tidens digitala anda och känner sig missförstådda på gränsen till förolämpade och går i försvar med att informationen visst är tillförlitlig och pekar på undersökningar som påvisar detta.

Kära kritiker: Hitta felen istället för att skapa dem!

Försvarstaktiken är enligt mig tokig eftersom den ger sig in i meningsutbytet på kritikerns villkor. Huruvida informationen är 100% tillförlitlig i alla lägen bör vi kunna lägga bakom oss vid det här laget. (edit: Jag anser alltså att det inte finns någon informationskälla alls som är 100% tillförlitlig) Rimligare vore ju om vi bad kritikerna att i stället för att lättjefullt föra in fel och skadeglatt luta sig tillbaka; aktivt gå ut och leta galenskaper och göra en lista över de fel de hittar!  Men det är så uppenbart svårt och alltså inte värt mödan.

Jag anser det långt mer intressant att diskutera vad som är nyckeln till en demokratisk och transparent informationshantering där information hela tiden förädlas och förbättras och det också är synligt för alla hur den förändras. Wikipedia torde vara närmare den nyckeln än något annat idag existerande referensverk eller mediehus.

Illustration ur boken Professorn och galningen av Simon Winchester

Medinflytande skapar engagemang från oväntat håll

Arbetet med Oxford English Dictionary började hos Filologiska sällskapet (Philological society). Domprosten Richard Chenevix Trench föreläste 1857 i London Library om hur tillkomsten av alla ordböcker fram till dess brast på många punkter. Hans resonemang löd att en ordbok måste spegla det språk som faktiskt används i dagligt bruk och absolut inte vara någon mästrande manual för hur man bör eller måste använda språket (så som fransmännen gjorde).

Trench:s förslag att bjuda in frivilliga från allmänheten för att skapa en ny ordbok, folkets ordbok, togs väl emot.

Engelsmännen var vid tiden inte kända för sin organisatoriska förmåga och ogillade starkt de regler, konventioner och diktaturer som blossade upp i övriga Europa. Det fanns en demokratiskt charm i hela tänket som tilltalade alla, även om deras excentriska hållning också innebar en trög start för projektet. Det tog närmare 22 år innan man kom igång på allvar och faktiskt hade förstått vilket omfattande arbete det innebar.

När James Murray fick ansvaret för Oxford English Dictionary 1879 byggde han ett skjul av korrugerad plåt invid internatskolan Mill Hill i London och bedrev sitt arbete därifrån. Han skrev en vädjan på åtta sidor till den engelsktalande och engelskläsande allmänheten i Storbritannien, Amerika och brittiska kolonierna om hjälp med att fullborda arbetet med att läsa och göra utdrag ur böcker.

Även galningar hör dina rop på hjälp

Denna vädjan distribuerades via tidningar och tidskrifter som återgav valda delar, och tidigt 1880-tal nådde budskapet avdelning 2 på Broadmoors asyl för sinnessjuka förbrytare i Crowthorne i Berkshire. Bokslukaren William Chester Minor längtade efter något nyttigt att fylla sin tid med och visade sig vara mer än lämplig för uppgiften.

I en toppstyrd organisation hade tidigare militärkirurgen W.C. Minor, dömd för mord och förmodad sinnessvag, aldrig fått chansen att bidra på något sätt. I ett öppet, icke-fördomsfullt klimat blev han under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal en av de viktigaste bidragslämnarna till det ofantliga storverket Oxford English Dictionary på 12 band och 414 825 definitioner som fullbordades på nyårsafton 1927.

Det tog 70 år för Filologiska sällskapet att åstadkomma det Wikipedia sedermera gjorde på två år (om vi räknar informationsmängd; verken är dock inte riktigt jämförbara). Men de demokratiska principerna som gällde var mer lika än man kan tro, även om Murray med flera självklart hade underredaktörer som granskade materialet innan publicering. Skillnaden för Wikipedia visade sig vara ett globalt datornätverk och möjligheten till kontinuerlig granskning av alla. Idag är Wikipedia den mest omfattande encyklopedin i världen.

7 sätt som Wikipedia förändrar spelplanen

  1. Artiklar länkar direkt till källor – du kan nästan alltid läsa mer och förkovra dig
  2. Fel rättas där felen finns, inte någon annanstans
  3. Det går att direkt ifrågasätta och/eller förslå ändringar
  4. Du ser hur många olika människor som bidragit till artikeln, hur ofta och när den senast var uppdaterad
  5. Realtidsuppdateringar vid katastrofer gör verket till en källa för realtidshistoria (alltså: nyheter)
  6. Man använder en Creative Commons-licens för innehållet vilket innebär att det är fritt att sprida, kopiera och bygga vidare på!
  7. Även galningar får bidra; alla människor anses ha värdefulla kunskaper och förmågor

Det finns säkert många fler spännande egenskaper att ta upp men det bör inte gå någon förbi att digitaliseringen, i unison med demokratiska principer som att man bjuder in allmänheten till både bidrag och granskning, möjliggör ett långt mer användbart referensverk.

Historik-sidan för Adam Svanells inlägg i svenska Wikipedia

Wikipedias svaga punkt är dess teknokratiska gränssnitt

Wikipedias största svaghet idag är inte dess transparens och öppenhet utan snarare dess gränssnitt – hur vanliga människor utan mångårig wiki-passion förväntas interagera med Wikipedia för att låsa upp dess magiska förmågor.

Det är när man verkligen förstår Wikipedias förmåga som man förstår dess otroliga värdeskapande roll. Om fler ges möjlighet att förstå kommer också fler anamma detta nya sätt att arbeta med information, till nytta för oss alla.

Jag kan länge och väl förklara teorin bakom wikin:s styrka: att rulla tillbaka versioner, läsa kommentarshistoriken och se skillnader mellan versioner; men när universitetsutbildade affärsstrateger klickar på history-länken och inte förstår vad de tittar på eller hur de ska använda informationen på sidan så har vi ett problem.

Jag avslutar alltså med en önskan och vädjan om att förändra verktyget Mediawikis redigerings- och historikgränssnitt för att fler människor ska förstå och ha nytta av wikins storhet. I nuläget är gränssnittet övermäktigt och Wikipedia är och förblir entusiasternas, eller galningarnas, borg att försvara till dess att Wikipedia anammar en mer mänsklig attityd även i sin interaktionsdesign.

Referenser: