Myten om 100% tillgänglighet

tunnelbana stationsplattform, bild av moonhouse

När jag jobbade med gränssnittet för SL:s reseplanerare en gång tiden så diskuterade vi på en fikarast begreppet tillgänglighet. Jag fick veta att man vid design av stationsplattformarna hela tiden brottades med kraven hos två användargrupper med diametralt motsatta krav: De synskadade vill ha fler kanter och struktur i golvet för att signalera var man är. De rullstolsburna vill förstås inte ha kanter alls.

På webben har vi förmånen, en otroligt värdefull möjlighet, att rent tekniskt kunna nå människor som förtär information med olika verktyg (webbläsare, skärmuppläsare, mobiler) och olika kognitiva beteenden; eftersom vi i en och samma lösning kan presentera informationen med olika signalsystem (text, bild, film, ljud) och standardiserade distributionsformat (XHTML, RSS, Flash, m.m.). Genom att erbjuda två eller fler sätt att ta till sig information når vi långt många fler människor än vi skulle kunna göra med vilken trycksak som helst.

Bara att informationen är digital gör att den kan återanvändas av diverse olika hjälpmedel för att skapa olika ingångar till att inmundiga informationen.

MEN (och det är ett stort men)… jag kan bli heligt förbannad när jag hör människor stå och påstå att de ska certifiera tillgängligheten på sin webbplats – som en j@#!a garanti! Det är nämligen en omöjlighet att skapa en webbplats som fungerar för alla. Självklart ska man följa riktlinjerna i WCAG men för varje krav som inte går att verifiera maskinellt — och det är ungefär 90% av kraven eller mer1 — så måste man göra en subjektiv bedömning av vad som är rätt sätt att uttrycka informationen.

Rent subjektivt har vi alltså 100% tillgänglighet. Kom igen…

Du kan certifiera processer, inte webbplatser

Man kan faktiskt, och bör, bestämma sig för vem ens viktigaste användare är – i vilket fall det är lättare att göra en bedömning av lämpligaste lösningar baserat på kontextuella intervjuer, fältstudier och löpande användningstester – där människor med funktionshinder ingår. Då kan vi istället leka med tanken att certifiera arbetsmetodiken, snarare än själva webbplatsen.

För varje ny beståndsdel, varje textsnutt eller bild, som man lägger till på sin webbplats så måste man ha en bild av vems behov det är man faktiskt försöker tillgodose. Allas behov så klart, säger någon. Jag påstår att det är en skymf när någon säger att man kan bemöta alla synskadades krav med en teknisk lösning som utgör sig för att vara 100% tillgänglig. Som om alla synskadade implicit har samma intressen, samma erfarenhet och samma förutsättningar att ta till sig information (brasklapp: långt ifrån alla synskadade lär sig punktskrift).

Låt oss vända på fördomarna och föreställa oss att synskadad är normen. Låt oss höra vad synskadade säger när de utvecklar webbplatser för normalseende (om det nu finns):

— Och så måste vi tänka på seende också.
— Ja just det, de kan inte ta till sig information om det inte är bilder på skrattande ansikten och lite färger här och var.
— Ja, lägg in lite #BC8F8F [kod för rosa] så blir de nog glada.
— Ja, och jag gör lite glättiga tabeller och diagram också, för många av dem klarar inte av att förstå text.
— Just det, och majoriteten har svårt med ord som har fler än 3 stavelser. Stackars kognitionslytta.

Även om man inte har synliga fysiska handikapp så har alla människor olika sätt att ta till sig information. Och precis som vi måste anpassa webbplatser för olika typer av ”traditionella” funktionshinder så måste vi anpassa webbplatser för osynliga funktionshinder om vi verkligen ska nå alla – som att vissa människor behöver ljud och rörlig bild för att ta till sig budskap.

Vems krav är mest värda: de rullstolsburnas eller de synskadades? Svaret är lika enkelt som det är svårt: i varje designlösning vi lägger fram på ett problem så måste vi motivera hur det gynnar den primära, viktigaste användaren. Vi kan inte bygga en lösning som fungerar för alla, men vi kan bemöta behoven hos den arketypiska användaren vars krav bemöter lejonparten av kraven hos alla användare inom prioriterade målgrupper.

Lösningen du väljer måste gå att motivera.

En feg lösning försöker bemöta kraven hos alla, misslyckas med att bemöta någons krav, och slutar sina dagar som en evigt medioker, eller usel, lösning (läs: Försäkringskassan – som misslyckas med det mesta). En succéartad lösning vågar bestämma sig för vem man bygger för och gör den absolut bästa lösningen för den personen (läs: Facebook – som byggde sin lösning för universitetsstuderande). Med följden att en succéartad lösning alltid blir tilltalande för långt många fler.

Det är skillnaden mellan att ha en webbstrategi och medveten taktik, kontra att bygga en webbplats av misstag.

Tema för nästa bloggpost: hur en positiv användarupplevelse kan utmanövera användbarhet.
  1. Av 16 riktlinjer som har prioritet 1 i WCAG 1.0 så kan endast en (12.1) verifieras maskinellt. Övriga 15 kräver mänskligt omdöme. [ref]
Per Axbom

Per Axbom

@axbom

Per Axbom är kommunikationsvetaren som föddes i Liberia. I 20 år har han utbildat den digitala yrkeskåren och hjälpt organisationer med digital användbarhet och tillgänglighet. Per gör teknik trygg och omtänksam genom design, coaching och utbildning. Du kan höra hans röst på UX Podcast.

Digital omtanke bokomslag Pers nya handbok om etik i teknikbranschen, Digital omtanke, finns att köpa hos Bokus. Den engelska upplagan finns även i Kindle-format hos Amazon.

Anlita Per för föreläsning, workshop eller coachning.

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

11 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments

[…] bli absolut, 100 procent tillgänglig. Det är i alla fall vad man kan tro om man läser den här artikeln som frustrerat resonerar kring varför webbplatser inte kan bli ”tillgängliga för […]

[SE] En gammal favorit från arkivet: Myten om 100% tillgänglighet http://t.co/ZzrPxQ3O

Take a look at Myten om 100% tillgänglighet – axbom: http://t.co/w1QEXJoUwy